Lagra parkeringsskyltar

Line var orolig att hon skulle bli som sin far. Eller, hon var i alla fall rädd att hon skulle ärva vissa av hans egenskaper. När det kom till andra förmågor hade hon varit glad om hon kunde få en dos av hans kaliber. Ja, exempelvis när det gäller att bygga saker. Hon hade tummen mitt i handen och såg det som en omöjlighet att hon skulle ändras på den fronten. Men hon var ganska nöjd ändå.

Vad hon däremot hoppades på att inte ärva var hennes fars intresse för att lagra saker. Med saker menas precis allting. Ja, det är alldeles riktigt: Han var en horder.

En dag, och just den dag vi ska fokusera på här, kom hennes pappa hem med 10 parkeringsskyltar. Har ni hört något så urbota dumt? Javisst, men dumheten i det gör det inte mindre sant.

In på garageuppfarten rullade pickupen och där bak låg, klart som dagen, parkeringsskyltarna. Line gick ut för att möta honom när han hoppade ur bilen och han hälsade som om inget hade hänt. Som om dessa parkeringsskyltar inte ens fanns där bak på flaket. ”Hej hej” sa han och hon svarade inte på hälsningen utan sa bara:

• ”Parkeringsskyltar? Är det.. Är det värdigt?”

Hon kom inte på något annat sätt att uttrycka sig på och insåg att hon öppnat för en motfråga. Och mycket riktigt:

• ”Om parkeringsskyltar är värdiga? Jo, men de är de allt. Tycker du inte det? Var skulle folk veta att de får parkera om det inte vore för parkeringsskyltar?”

Hon stängde ögonen, tog ett djupt andetag men försökte ändå dölja sin frustration. Hon menade förstås om parkeringsskyltarna, hämtandet av dem, var en bra idé. Ska en privatperson verkligen ha 10 parkeringsskyltar, frågade hon sig. Än en gång slingrade han sig, denna gång genom att påpeka att det fick stå för henne. Hon bytte vinkel för att få svar:

• ”Varför har du med dig närmare ett dussin parkeringsskyltar hem till där vi bor? Så, nu har jag ställt frågan så att du faktiskt måste svara på den”

Hennes pappa tog en paus just då han höll på att lossa parkeringsskyltarna från flaket. Han tog ett djupt andetag som om han funderade på vad han skulle svara. Sedan kom ett oerhört icke-tillfredsställande svar utifrån Lines perspektiv:

• ”Jo men de.. De var gratis. De skulle bara slängas från vägbygget här borta och därför tänkte jag att jag skulle ta med dem hem. Parkeringsskyltar, ja man vet aldrig när man kan behöva det.

Fel igen. Man vet precis när man, som privatperson, behöver parkeringsskyltar. Svaret är: Aldrig någonsin. Så länge man inte driver en verksamhet som kräver parkeringar alltså.