Järnbrist

Vi tar an där vi slutade sist.

Nu hade de i alla fall mötts. Två främlingar mitt ute i en skog utan namn. Ackompanjerade av ingenting annat än månljus och några vindpustar som blåste i träden ovan. De hade introducerat sig för varandra. Fred hade förklarat vem han var och varifrån han kom. Främlingen hade gett ett betydligt mindre tydligt svar på vem han var. Han hade betonat att han hade järnbrist. Som Fred förstod det var järnbristen dessutom anledningen till att främlingen ens hamnat där. Det var det som hade fört honom till gläntan den där kvällen. Precis den glänta som Fred också hamnat i.

I den by där Fred kom ifrån var gästvänlighet den allra mest cementerade dygden. Det fanns inget som var viktigare än det. Därför föll det sig naturligt att han sträckte ut sin imaginära hand och bjöd med främlingen att gästa hans bord. Det var så man gjorde. Även om det handlade om främlingar man mött i skogen, främlingar med järnbrist. Det skulle få bli så.

Fred nickade med huvudet och gestalten som stod framför honom följde efter. En ny del av konversationen kunde påbörjas.

• ”Så, järnbrist säger du. Hur märker du att du har järnbrist? Jag har nog aldrig haft det, vad jag vet i alla fall”

Främlingen lufsade fram genom mossen, ungefär 1,5 meter bakom Fred. Han grymtade och flåsade och svarade sedan:

• ”Det är.. Det är lite olika saker, kan man säga. Framförallt är det en känsla jag har. Att jag har järnbrist alltså. Sedan så har det hänt lite saker som jag tänker är symtom på just det. Det började med att jag var väldigt trött i kroppen. Det är ett av de första tecknen på järnbrist”
• ”Ja, men inte tillräckligt trött för att gå in i de djupaste delarna av skogen. Det låter inte som järnbrist för mig direkt” sa Fred och väntade på respons från sin promenadkollega.

Han hörde att sällskapet hade stannat av bakom honom och vände därför blicken bakåt. Främlingen hade stannat upp där månljuset sken in mellan två trädkronor. Han såg upp mot stjärnorna, mot ljuset och upprepade igen:

• ”Det är en känsla jag har. Jag har järnbrist för att jag känner det i både min kropp och min själ”

Det skulle bli en lång natt, det kände Fred på sig. Han var i alla fall att de var två och att han inte gick själv. Den här delen av vill man ha sällskap i, till och med av en märklig man med järnbrist.